EmPe:s Lilla Värld

Startar den just avslutade arbetsdagen på Backyard balkongen med min väninna Cecilia, toscakaka och kaffe i strålande solsken.
Här löser vi världsliga problem som att sätta på ljudet på våra iPhones… Fast våra röstbrevlådor lägger vi däremot ner direkt… en sissådär 5 veckor försenade: Synd för er. Men ring gärna igen.

Vi konstaterar även att Oj! Vad mycket saker det är på ett spårvagnstak

Efter att ha sett våran incheckning dök även Veronica upp. Vi minns 90-talet med allt vad det innebar… Högklackat i Paris med kartor och vykort V/S Guskelov här på hemmaplan. Sen ställde vi oss frågan: Borde vi ha mer vetskap om det framför våra fötter i detta nu’et?

6 fötter är fler än 3 flodhästar!

Inte fy skam alls för en Valborgs eftermiddag!

Reality bites! God kväll allihopa!

Dagens dag ”Dansens dag” avslutades i en verklighet när den är som bäst. Glad i själen, gåshud, armsvett och jag fryser.
Helt outstanding ALLA kategorier!
”Work-in-progressiv” fortsatt med det Clara Bankefors och Sofia Sosso Harryson med maskerna och skuggorna! Tromäki dance: Dynamik! En kropp ska aldrig ha några stoppskyltar, där vi speglar oss i oss själva och inte i någon annan.
Kraften av frigörande är otrolig!
Per Sundberg kan verkligen konsten att äga en scen… med eller utan kallingar, What ever! Nya perspektiv – hur ser Ni på verkligheten? Phree avslutade det hela och fick taket att lyfta.

”Genom historien och tidsåldrarna är det främst
konsten som överlever”
– I dansen finns inga gränser, i ett nuet som ständigt skiftar.

”Jag skulle ju gått på fotbollsmatch imorgon”, är ju också en kommentar att fälla när man ligger handfängslad på mage med näsan rakt ner i spårvagnsspåret… ”Förlust” så att säga, ”Work over” där och då – Det är i Norrköping det händer… och efter gårdagens skottlossning mitt på öppen gata framför flertalet vittnen, vore kanske ”Butiken med skottsäkra västar” en affärsidé… om fortsättning följer lär kundstocken ”Inte kända av polisen” att öka och vi konstaterade vårt eget ”Tursamt läge”

Bespar de civiliserade! Om det nu är absolut nödvändigt, så gör upp och ha ihjäl varandra långt in i en mörk skog där ingen ser er. Jag blir förbannad!

Här och nu, mitt i bloggande stund ifrågasätter jag min definition av ”Att hänga upp på galge”… Jag kan sluta leta! Jackan är hittad!

Sköna maj välkommen – om det skulle bli lite små kyligt!

På dagens agenda står förutom att inta lodrätt läge: Finfika med fröken C, anländande av en styck son, mysjogg med fröken F, alternativt: ”Marschtakt med sonen”… Nu blev jag trött, skjuter upp det lodräta och kör lite Wordfeud…
#Tänker till lite… NÄE! Det är det alldeles för fint väder för!
UPp OCH HOPPA! Inga frågor på det!

Tjoff! Så var det söndag – Bazinga !!!!

Släppte sargen, klev in i matchen och är fortfarande i livet.
Mötet med min död på en häst sköts idag upp och jag satte mig istället på Chanel stolen i ljuset från helvetet, för att sen visa fem ombyten från 2 års jubilaren och färgen på mina ben skulle verkligen fått en färganalys att blinka RÖTT…

Knäppingsborg behöver verkligen inte ha några stadsdelar i sig, inte när dom har ”Bond no 9” och hela Knäppingsborg luktade för dagen New York, något jag stark rekommenderar!

Strängarna för kvällen är ett antal… Stor fest? Liten fest? Fotografera? Fila klart fötterna? Agera sofflock på soffan? Sonen ankommer på tågstationen? Starta en blogg om skor?…

Trodde en tupplur skulle ge mig svaret, så var dock inte fallet. Så nu blir det sammanträde med mig själv – Snygglördag på er!

Nu ska jag bli klokare… hoppas det innebär att jag kommer hitta jackan jag hängde upp och in på en galge för tre (3) dagar…

De tio senaste åren ”sen sist” har gett mig en enorm mental lärdom om mig själv, både vart jag står som människa i mig själv och vetskap om att värdesätta mitt eget värde. Om dessa år inte hade haft några prövningar, hade jag aldrig stått så säkert som jag gör idag – samtidigt som ”Nej, tyvärr”,  jag är ingen testperson.

En gång vart tionde år inträffar det onekligen att jag blir så fly förbannad, ”fy för fan i helvete” att man just då inte skulle vilja möta mig i en mörk gränd… Att vissa människor har befunnit sig i den mörka gränden just ”då”, i detta tidsintervall är inget jag tänker be om ursäkt för. Jag reagerar OCH agerar åt ett och samma håll, där finns inget som helst vägskäl, eller några planer på T-korsning. Kan inför 2022 upplysa om att det är ingen bra plats att befinna sig på, om man: 1) Tror att autobahn är krokig.
2) Silar andras flugor men sväljer egna elefanter.
Vill ge ett stort tack till min enastående vän Jessica som nu 2012, som då 2002 funnits där. Ord är onekligen ibland långt ifrån tillräckliga. Tack! Vänskap är verkligen ingen möjlighet, utan ett vackert ansvar.

En ekvation som jag däremot inte alls får ihop är den att man blir enormt trött av att bli riktigt fly förbannad… så varför ligger jag här, 01:58 klarvaken?

Nu inväntar jag väl 2022, då det är dax igen och fram tills dess tänker jag fortsätta att fylla mitt liv med positiv energi och vara just den person som just jag är och få en massa mer lärdom och utvecklas i mig själv.
Att blunda för min egen verklighet är inte min gebit.

Livet är allt en enastående uppfinning! och jag kan (onekligen och uppenbart) fortfarande konsten att bli riktigt, riktigt arg.

Urblåst och utblåst, nu blåser jag in!

Även om det nu sägs att det gäller att utmana sin rädsla, så måste jag verkligen lidit av en markant sinnesförvirring i lördags när jag antog utmaningen att sätta mig på min systers *nyförvärv.
(*Läs: Häst)

Även om det är länge sen, minns jag i detalj senaste gången som jag red… Vilket började med att vi var tvungna att gå ut i hagen och hämta in hästen, som i det fallet var en islandshäst… En hel flock med en massa islandshästar, som tyckte allt som ignorerade dem var HUR intressant som helst – HUR intressant blev då inte jag där högst uppe på kullen och jag såg en hel flock med hästar komma galopperande mot mig.
”Nu dör jag”, tänkte jag…
Efter mångt och mycket och fortfarande i livet kom jag till slut upp på hästen och Linda E fick sig ett rejält joggingpass runt, runt i en cirkel, med min befallning: ”Du släpper INTE grimman”.
Som ett mirakel avslutades det hela med att jag töltade ett helt varv alldeles själv inne i paddocken – Något som jag lever på än idag, 8 (!) år senare! Den stackars islandshästen blev väl skrämd för livet, jag pratade ju konstant med diverse ljudeffekter om vart annat… Och! Nu är det då dax igen, dock på en något större modell och något mer halvvild… : S

Mina förberedelser har gått mycket bra för att möta min död, jag lever som om det vore mitt livs sista vecka. Att säga att jag är ”Livrädd för hästar* vore lindrigt uttryckt, för mig räcker det mer än väl att bara stå bredvid en häst… så där ”nära” som andra uppfattar som ”På avstånd”. Så, jag lämnar frågan svarslös över OM jag bävar?!

Fast, tidigare idag såg jag ett filmklipp som jag är enormt tacksam över att jag såg och har nu en eventuell lösning till att klara av utmaningen: Jag super helt enkelt ner mig!
Tänka sig, sprit kan verkligen lösa problem! : )

Med tanke på val av yrkesbransch så kommer jag att ta med mig min väninna Linda A, som psykologiskt stöd – till hästen!
För visst lär jag garanterat prata sönder även denna häst.
Självklart kommer det hela att filmas och jag kommer sedan skicka in det till ”I shouldn’t be alive” – och, bli rik.

Nog för nu, nu måste jag fylla livet med liv – Ptrrrrooo på er!

Min tidsfas verkar efter den gångna helgen kommit rätt så ordentligt ur zon. Fick för några timmar sen för mig att jag var rastlös, något som nog allt kan liknas med att himlen skulle falla mer… Tröttsamt läge och jag somnade i soffan
– Och! Himlen är fortfarande kvar !!!!
Allt är ju, som man säger relativt och just nu känns väl definitionen ”Läggdax” inte direkt vidare värst nära… fast, att vara så alert att man manglar linnedukar klockan 23:35 en söndagskväll vet jag väl knappast om man kan kalla för att vara ”Företagsam”…

Annars, en dag fylld men minnen, ommöblering, tankar och
Weleda Quickmopp. Tillräckligt tydligt tyvärr. Festen är slut.

Nu åker ninjadräkten på! Här ska tvätt hängas… Jag! Mörkrädd?
…faktiskt.

WorldPress verkar förövrigt ha gjort en uppdatering och jag fattar INGENTING, men önskar självfallet de 290 000 st Lycka till!
Den stora frågan är nog snarare vilken tandkräm använder hon?

En dag i firande med stort F har passerat, men vad gällande f:et i ”Förberedelser” så kan det allt sättas inom parenteser… Vaknade 05:20 mycket väl medveten över mitt val att ta vinflaskan under armen för sakralt hemma hos dotterns gudmor, istället för att under fredagskvällen röra bland degbunkarna o just (f)örbereda. Vaknade med lätt ångest, ”NU! kör jag”, tänkte jag och klev upp! Mitt i smeten 05:50: Ja just ja. Inga ägg… Men vad gjorde väl det när tvättstugan var ledig och förgyllde min tid tills det att ICA öppnade och vid 08:45 hade jag redan lyckats göra två besök. Kaoset tog sig sen form i ett jehu och var lagom strukturerat vid klockan 15…

In och ut med 25 talet släktingar med nära, kära och fallande blomkrukor. Sen höjdes basen i takt med att vännerna rullade in och jag konstaterade, samt mindes allt för väl:
Att hata en baslåda? Rätt lätt… : ) Gårdagen summeras med
pärlsocker under mina strumpor: Fullständigt PERFEKT!
20 år med en massa ingredienser, ögonblick och minnen. Avklippta nätverkskablar, förmaningar, tjat, kärlek och band som stärks. ”Noll” dagar är stora!
”Puls” hade för kvällen visst varit precis som alla andra kvällar: Åt helvete, med en massa korv, där ”Bäst fest” klart var här hemma och får nu höra att jag visst slängde ut de balunsande ungdomarna lagom till det att papara(Zzzzz)i uniformen åkt på… Baslådehatet var förmodligen just då så pass högt att svaret på ”Störningsjour” var: Nej Tack.

Efter chokladbollar, slabang, jordgubbstårta, bullar, drömmar, kladdkakor och glass blir det nu ”mat”

Premiären på Systembolaget gick bra, råkade visst bara ta fel
på personalen och en väktare i väst för frågan om en viss
ölsort fanns och premiärkvittot, det borde väl ramas in och sättas
upp bredvid simskolediplomet.

Hur kunde 20 år gå så snabbt ???

Näe. Nu går jag och lägger mig och blir äldre. Godnatt, eller… Godmorgon kanske passar bättre. Sova. Pausa. Sova. Pausa.

Så här mitt i finalmatch 4:7 sista period: ”Ni kan sluta spela”,
medaljerna är (efter en rond & snart en gången vecka) utdelade:
Alla medaljer går till mig!
Fast, även om då faktum blev konstaterat, så tror jag minsann
jag avstår att anmäla mig till kursen ”Rätt tummposition”
och tar istället lärdom av ordspråket:
”Man ska inte slå på berg, när det finns små grus”…

”Stupid is who stupid does”… Veckan som nu lider mot sitt slut
innehöll en blandad kompott firande & förundran i förbannelse
inom schangern: ”Tack alla ni människor, som med erat
beteende lär MIG hur jag själv aldrig någonsin kommer att
uppföra mig” – STORT tack!

Det finns en massa respekt inom mig, men att respektera
det respektlösa ??? Ja, då kvävs det nog en klart mindre del av
det värde som jag själv berikats med inom mig själv, genom
mina egna erfarenheter av mitt förflutna:
Konsten om vetskap över sitt eget värde!
Tough shit ??? ”Mind your step”, säger jag!

”Årsdagen”, 12 månader sen jag gick och tog beslutet att säga upp mig från min tidigare
arbetsplats firades med att Xanté och Perunaleivoksia.

Mot en ny vecka, med nya utmaningar – och om fisar skulle
kunna döda, ja, då skulle jag kunna sitta häktad nu…
Kärlek ♥