Gårdagskvällen bestod av fullständig kvalitetstid med en av mina väninnor, som jag den senaste tiden endast hunnit snabb-luncha med. Tiden rann verkligen iväg där pratet & skratten och skratten & pratet verkligen haglade om vartannat och där Linda verkligen såg till att Stiftelsen hamnade på repeat, så till den grad att den fortfarande sitter fast i mitt huvud.
Vänskap är verkligen inte någon möjlighet, utan ett vackert ansvar och visst kommer det, om några månader framöver finnas stunder då jag verkligen kommer sakna våra intensiva lunchsdejter, samtidigt som det finns annat som jag verkligen inte kommer att sakna alls…
v/s Götgatan
Vad beträffande rhytmer av själ och höft, som verkligen får mig att inte vilja kliva bort från ett dansgolv. Ja. Det varade i 4 minuter och 6 sekunder i form av Eddy Grant.
Snälla! GIVE ME HOPE för staden!!!!
En helkväll av skratt och samspråk i dess olika former där huxflux klockan närmade sig 04:00 och ytterdörren plötsligt öppnades: Det stavas: Bonusbarn!
Förmiddagens underhållning har här bestått av regerande i tvättstugan, där hissen i huset ibland är så pass snabb att man inte hinner kliva ut. Så under förmiddagen har jag även hunnit med att inta rollen som ”Hissvärdinna”.
Rätt så komiskt… Träffade igår min ena granne som också snart bott i huset i 3 år och är från Skottland. Har tidigare aldrig ens sett en skymt av honom. Han öppnade hissdörren, såg mig och sa ”Aah, it’s you, Luka. Hello”… ”Take me to the sceond floor” sa jag.
”I work as a hostess in the elevator every Sunday” : )
Snart ska jag faktiskt göra ingenting och sedan vila – Visst är det fantastiskt!!!
Nu ska jag se vad ungdomarna serverar till frukost.
Tydligen blir det Gu’ va gott. Funkar.
Hej på er! Hello. Hello.
