EmPe:s Lilla Värld

Midvintersnätterna har sannerligen varit långt ifrån kyliga.
Här har hazard tärningarna kastats, magarna mättats, basen har dunkat, klockan till midnattsmässan slagit och kamerablixten gnistrat och glimmat – Och! VISST hade jag varit snäll!

Trots en instinktiv lust för att para mig, gick inte jorden under
– Tack för det Mayaindianerna!

Klackar längre än en iPhone 5 åkte under Juldagen på…
och med underlaget som referens borde jag kanske fira att min lårbenshals fortfarande är hel… men som i det mesta, finns det ju som oftast ett syfte och syftet då var att inget huvud skulle kapas och 650 vimmelbilderna senare hade min plan gått i lås.

Kinesiska lyktor har stigit mot skyn,

men månens tysta ban har jag inget minne av och snön lyser med sin frånvaro från taken och på dansgolvstaket sitter här en mamma ensam och klarvaken… mina barn anser onekligen att både en slalombacke och en biosalong är bra mycket roligare än att fylla flyttkartonger… Kunde inte ha sagt det bättre själv,

I want chaos !!! och vad beträffande toapapper och soppåsar,
så toppar vi ligan!

Under helgen har jag begrundat en hel del över hur känslor påverkar oss, livsflöde som nuflöde.
Kärlek, lycka, glädje.
Besvikelser, svek. Hat.
Får ofta höra att jag har ett stort hjärta, ett hjärta där jag i, och med tiden placerat mycket av det jag anser självklart, många känslor, mina nära, en del smärta, människor som berör och inspirerar, en massa minnen, visioner. Mig själv.
Det har hänt att jag vid tillfällen möblerat om i vissa rum och ibland tagit bort saker och satt det någon annanstans i min kropp, t ex runt mitt ena knä. Då bär jag med mig det som en lärdom att inte glömma bort, men det ligger inte närmast och gör på så vis mindre ont.
Igår ändrades alla mina planer för dagen, musten gick ur mig och mitt tak som som oftast är högt försvann totalt på höjden. Efter ett enormt långt lopp, fyllt med besvikelser som oftast gjort ont fick jag igår nog och nu ska något som jag ser som det mest självklara i mitt liv bort. Axiom i all ära, livsflöden, nuflöden och det självklara blev långt ifrån självklart.

Att känna hat tar en enormt kraft…
ungefär som att gå omkring och vara överlycklig-upp-över-öronen förälskad, fast som i kontrasterna – helt annorlunda.
Någon tid för hat har jag inte och kommer heller aldrig någonsin att få.
Så e re.

En hel dag med P1, där jag efter 17 mil hittade Spolarvätskeknappen.

Idag har jag uppskattat det lilla

Under förra veckan gick startskottet för mitt projekt ”Kasta och ge bort”, där en flytt snart står för min dörr och jag konstaterar att jag under de tre senaste åren lyckats förträffligt bra med att dölja ett strukturerat Kaos. Nu, en vecka senare har jag fått så fint i alla skåp och garderober att jag nästan inte alls vill flytta härifrån… Dom kallar det Separationsångest och känslorna har verkligen varit blandade de senaste dagarna, där min vargvilja haft tendens att vid vissa stunder tryta. Människan är verkligen inga maskiner och om någon skulle fråga mig hur lång jag är skulle mitt svar, här och nu bli: 1 och 48.

Springmänniska, eller gå och lägga sig? Bit ihop. eller bryt ihop? Alla dessa frågor i våra sätt och principer.
Ibland är det lite jobbigt att vara så förbannat jävla duktig.

Sätter punkt
.

Efter kvällens kväll tänker jag inte äga mer saker än vad jag
kan bära med mig upp i ett träd – och med kvällen som referens,
typ en bag in box.
Jobb, jul, flytt, nyår och så baluns för jag fyller Fyra Nolla…
Känns som jag glömt något… säkerligen massor…

Bit ihop, eller bryt ihop?
Tidigare ikväll, 19:10

19:14 Lämnat golvet i hallen. Sätter mig i köket. Bryter ihop.
…19:28: Rycker upp mig. Tillbaka i hallen. Nu jädrans!
Kasta, spara, vika, vika om, kasta, kasta, KASTA…
Telefonen ringer.

– ”Nu har jag bara 1…2…3…4… …12 stycken påslakan kvar”
– ”Då slänger du fem till”
– ”Näe, två till. MEN!!!! Tänk om Nora åker på läger”… !!!!
– ”Klarar ni er inte på tio stycken då ELLER”…
– … …ok

Sen ner i källaren, där jag garanterat slagit rekordet i att snabbast
fylla utrymmet för grovsopor… fortfarande kvar i telefonsamtalet
kommer ”Flytthjälp” på tal och jag citerar förslaget som sonens
gudfar gav mig, vilket enligt honom själv var lätt som en plätt…
”Lägg upp på facebook: Söker starka män med små snoppar, då
förstår dom direkt att du inte är intresserad av att dejta”…
Längre kom jag inte, sen hör jag en manlig röst bakom mig:
”Behöver du hjälp”? och där står min betydligt mycket äldre granne
som onekligen ändrat frisyr och har börjat använda plattång…
och jag visste, för en stund inte vart jag skulle ta vägen eller vart
jag skulle titta. Jag! Mållös? Jovars. Snabbt in i hissen, för att sen
explodera i skratt i hallen.

30 minuter senare hade jag lagt på telefonluren, rivit sönder fyra
stycken påslakan och virkat färdigt 24 stycken badrumsmattor,
slängt ytterligare några handdukar, handväskor, gamla jackor och
dylikt. Sen gav jag upp.

Telefonen ringer igen… och konversation börjar över något som
jag alltid tycks glömma bort lika snabbt som jag tänkt tanken:
Att skriva ner mina drömmar på papper DIREKT när jag vaknar.

Litet utdrag från en dröm…
”Drömt om NN. Han hade långt hår och stora ringar i öronen.
Tjusigt. Tror minsann jag anade lite läppstift också.
Drömde att jag åkte slalom också, var på väg till bolaget men hann
med några åk i Hagebybacken först och det var där i backen som
NN stod liksom och sjöng bredvid nån snödriva, med sina stora
örringar. Kollade om han hade lånat mina. Men nej, Dom var kvar.
Jag blev lite kär. Killar som gillar att leka med stereotyper gillas!
DET är manligt. (Behöver nog ligga)…

…12 timmar senare pratade Plura om slalombacken på tv:n (!)
Han hade vunnit Kalle Ankacupen där… Vi såg det som ett tecken
och intog sedan dubbelvikt läge p g a Skratt. Nu är jag trött.

Helt Ok om det imorgon skulle vara 3 feburari… eller typ år 2020.
Hörde just att det då kommer vara ”Bra-priser” på resor till månen,
Tur o retur för två personer: 10 miljarder kronor… Jag får väl helt
enkelt kliva ner från mitt träd då och kanske börja dejta.

Men först tar vi 2013!

Fridens!

Mind your step…

När man föds ska det skrattas, när man dör ska det gråtas
och där emellan en massa respekt, empati och sympati… Hm.
Up’s and downs. En del fighter i livet tar sin tid…
Jag sväljer huvudet, håller det högt, med vetskap över att
det är Jag som kommer gå ut som vinnare.
Jag kallar det Livserfarenhet.

I. Mind my step.