Direkt-efter-jobbet-planen var idag ”Löparrunda med sonen”, där jag väl hemma både hann starta och hänga en snabbtvätt innan sonen hörde av sig för att informera att planen hade ändrats och jag frågade honom om han hade hört talats om funktionen ”Sms” och fick tillbaka ett ”Men du kan väl ut och springa själv”?
Känner ju mig själv rätt så väl i mångt och mycket och vad beträffande ”Löparrunda på ännu okänd mark”, så känner jag mig själv lite väl bra och resultatet brukar vanligtvis bli:
”För långt”…
Något smått irriterad knöt jag dubbelknut på löparskorna och begav mig ut.
Mötte grannen Trevlig Äldre Herre vid porten som gav mig lite pepp samtidigt som det började regna ”Håll bara jämt tempo så håller du dig varm” – sagt och gjort! Mot Gärdet och Djurgården! och mitt gamla motto är självfallet inristat i sten: Börja springa! Sluta aldrig springa förrens ”i mål”… Vilket just skulle kunna ses som ett litet problem: Jag hade ju ingen som helst aning om hur lång denna premiär runda skulle bli… Senaste gången jag sprang där jag tidigare aldrig sprungit blev resultatet 2,2 mil…
Efter en viss sträcka, (som jag allt ansåg rätt så långt) mötte jag ett par som var höggravida, vilka jag var tvungen att fråga om jag kunde springa runt och komma tillbaka till Karlaplan. Dom gav mig en färdbeskrivning, vilken jag tackade för och påpekade att ville det sig riktigt illa springer jag väl vilse och kommer tillbaka först när barnet har blivit 3 år. Dom tog mitt signalement:
Grå toppluva. Rosa Adidas jacka och jag sprang vidare…
Jag såg rundtursbåtar, roddbåtar, svanar, båtvarv, japaner, hästspår, paraplyer, damer i för tighta byxor och ambassader… och Djurgårdsbron tycktes då ALDRIG komma och jag sprang och det regna och jag sprang… utan telefon, utan klocka – Jösses! Tänk om jag hade kommit bort! Men så! Äntligen! Gud är god! NARVAVÄGEN!
ÄNTLIGEN, väl framme vid trappen upp till porten hamnar jag självfallet precis bakom grannen Tant Sur Kärring, som hörde mitt flås och min fras av lycka att vara tillbaka: ”Fy f**n”… och jag får tillbaka ett ”Det där låter ju inte alls bra”… Jo då, svarade jag.
Helt underbart! och jag hoppas verkligen inte att hon lever ihop med grannen Trevlig Äldre Herre.
Alltid lika underbart när träningsvärken kommer innan man ens hunnit knutit upp löparskorna.
Nästa löparrunda har jag bestämt att jag ska springa rakt fram på bron ut till Djurgården, hm. Då lär jag väl runda hela Djurgården… Nästa löparrunda blir nog inte imorgon…