EmPe:s Lilla Värld

Direkt-efter-jobbet-planen var idag ”Löparrunda med sonen”, där jag väl hemma både hann starta och hänga en snabbtvätt innan sonen hörde av sig för att informera att planen hade ändrats och jag frågade honom om han hade hört talats om funktionen ”Sms” och fick tillbaka ett ”Men du kan väl ut och springa själv”?

Känner ju mig själv rätt så väl i mångt och mycket och vad beträffande ”Löparrunda på ännu okänd mark”, så känner jag mig själv lite väl bra och resultatet brukar vanligtvis bli:
”För långt”…

Något smått irriterad knöt jag dubbelknut på löparskorna och begav mig ut.
Mötte grannen Trevlig Äldre Herre vid porten som gav mig lite pepp samtidigt som det började regna ”Håll bara jämt tempo så håller du dig varm” – sagt och gjort! Mot Gärdet och Djurgården! och mitt gamla motto är självfallet inristat i sten: Börja springa! Sluta aldrig springa förrens ”i mål”… Vilket just skulle kunna ses som ett litet problem: Jag hade ju ingen som helst aning om hur lång denna premiär runda skulle bli… Senaste gången jag sprang där jag tidigare aldrig sprungit blev resultatet 2,2 mil…

Efter en viss sträcka, (som jag allt ansåg rätt så långt) mötte jag ett par som var höggravida, vilka jag var tvungen att fråga om jag kunde springa runt och komma tillbaka till Karlaplan. Dom gav mig en färdbeskrivning, vilken jag tackade för och påpekade att ville det sig riktigt illa springer jag väl vilse och kommer tillbaka först när barnet har blivit 3 år. Dom tog mitt signalement:
Grå toppluva. Rosa Adidas jacka och jag sprang vidare…

Jag såg rundtursbåtar, roddbåtar, svanar, båtvarv, japaner, hästspår, paraplyer, damer i för tighta byxor och ambassader… och Djurgårdsbron tycktes då ALDRIG komma och jag sprang och det regna och jag sprang… utan telefon, utan klocka – Jösses! Tänk om jag hade kommit bort! Men så! Äntligen! Gud är god! NARVAVÄGEN!

ÄNTLIGEN, väl framme vid trappen upp till porten hamnar jag självfallet precis bakom grannen Tant Sur Kärring, som hörde mitt flås och min fras av lycka att vara tillbaka: ”Fy f**n”… och jag får tillbaka ett ”Det där låter ju inte alls bra”… Jo då, svarade jag.
Helt underbart! och jag hoppas verkligen inte att hon lever ihop med grannen Trevlig Äldre Herre.

Alltid lika underbart när träningsvärken kommer innan man ens hunnit knutit upp löparskorna.
Nästa löparrunda har jag bestämt att jag ska springa rakt fram på bron ut till Djurgården, hm.  Då lär jag väl runda hela Djurgården… Nästa löparrunda blir nog inte imorgon…

Har den senaste tiden uppmärksammat att det lite väl snabbt blivit oförståeligt dammigt i lägenheten, där sonen vid ett tillfälle refererade till mitt hårspray och tyckte han var roligare än självaste Jonas Gardell.
Ordet, (orsaken) jag däremot söker stavas: Tilluft ventil, där kombinationen ”Wettextrasa och son” är mycket sällsynt.
Det har skruvats, pressats och skruvats. Det har torkats och torkats i kanter och vrår, där orkidéerna har fladdrat så pass att jag tyckt kristallkronan dinglat.

Stanna hemma en lördagskväll innebar sannerligen inga som helst sysselsättningsproblem här, det dammades tavlor så Sven-Harrys skulle anställa mig på direkten. Det var till och med så pass att jag helt glömde bort mitt cafe vin…

Förstå! Då är det illa! Kände mig efter en stund som Carola Häggkvist fast i en stormvind och fick nog!
Farväl tilluft! Hej silvertejp! Kan NASA, så kan Jag!!! !!!!!

Total sabotering av luftflöde! Vilken vandal jag är!
Bara tanken av stanken av matos är inte direkt varmt välkomnande
och mitt projekt som vandal drogs kvickt bort.
Mitt nästkommande projekt blir inhandlande av tilluftsfilter!
Faktum kvarstår klart: Den dag jag drabbas av sysselsättningsproblem, kommer nog himlen att ramla ner.

Tv-serien ”Hemmafixare bortom räddning” får allt vänta,
minst en säsong.

Dagens artist namn får allt bli ”The backyard lady Thaw” – bakgårdens inlandsis har äntligen börjat smälta och gladast idag är min lårbenshals!

Plötsligt, efter 66 dagar så händer det!

Mina kollegor lär väl hamna i chock.

Fifty minutes of Hell!

Idag efter jobbet, fascinerades jag av det för mig obegripliga och som jag nog aldrig riktigt kommer att förstå mig på:
”Människor, som efter ett träningspass inte ser en tillstymmelse till ansträngda ut”

Att sluta jobbet klockan 17 och sen gå och träna är jag inte direkt ensam om att göra, där de flesta konditionsmaskiner redan var upptagna och jag fick kliva upp på maskinen från helvetet…
Min granne till höger var ett par stora creolörhängen som var konstant i otakt med musiken, där hela ekipaget såg ut att lida av rejäl nackspärr… Jösses! Finns ju risk för att frisyren kan förstöras vid en hastighet över 3 km/h, så varför försöka röra sig!?
I en något udda kombination av irritation, triggades jag igång i ett ”Näe, nu jävlarns”… (Personligen blir jag nog mer ansträngd om jag går hem till Jessica eller Cecilia på en fika)
50 minuter senare är jag tacksam över att jag kom av maskinen utan att slå ihjäl mig.

Självklart hade creolörhängena också avslutat sitt träningspass och när jag väl lyckats hitta till mitt hänglås, inser jag att vi även är grannar i omklädningsrummet. Efter att hört mitt flåsande den senaste halvtimmen, får jag där och då ur mig: ”Tänk att man gör detta frivilligt utan pistolhot”…

Själv tränar jag efter mottot:
”Ju mer förstörd, desto bättre”
Snygg, kan man banne mig vara någon annanstans. Om ens det.

”Men hallå” sa jag och fick ”Snart är det vår i luften” som svar. ”Jahå” sa jag.
Under morgondagen kommer jag kunna hämta ut en alldeles egen mugg, i färgen blå för Stolt mamma.

Det är ordning på 7-Elva!

Väl tillbaka i Stockholm, fick milen på en crosstrainer avsluta påsken, summa summarum en helg i emotioner.

Min mamma är tillbaka  efter tre månaders golfspelande i Portugal och 25 år sen sist, så fungerade fortfarande mina föräldrars soffa att sova på.
Samma dag hon bjöd på påskmiddag hade jag kunnat förlorat min far som krockade med en älg, bilen totalkvaddades och fick skäras upp. Jesus låg ju lite i tiden under helgen och tacksamheten över Suv modeller är ENORM och personskador var = Noll.
Tvära kast i livet, med tillhörande reaktioner kan man aldrig förbereda sig för, hur mycket man än tror och önskar. Där det självklara kanske gånger är lätt att ta förgivet.

Min påskledighet brak startade med att klubban åkte i bordet för projekt nytt boende, vilket nog kommer ta en stund för mig att både fatta och smälta. Det har kvalitet fikats och fnittrats.
Jag hann även med att gå på dejt. En mycket trevlig sådan. Hade gärna träffat personen igen, men min intuition sa att vi där nog inte riktigt är överens. Synd, tycker jag och jag hann med andra ord även att bli dissad under påsken.

April, april kom detta är något tidigare än senare och jag blev under gårdagen TOTALT grundlurad!

Övriga kommentarer slopas, annat än Jo, visst har det sin charm att skratta så man ramlar omkull…
och Idag, dagen till ära var jag visst förlovad i några timmar med sonens gudfar.

Påskens bästa, alla kategorier var besöket hos
min underbara mormor ❤

Nu ska jag slänga mig med finess i soffan, där helgen inte behöver ta slut riktigt än.
Fridens liljor och god kväll.

Före…

…efter

Har under påskhelgen blivit passivt CC medberoende, där vi vanligt folk ställde fram klocka en timme. En inbiten CC spelare kan onekligen befinna sig i början av maj.
Idag tänker jag prata i sensuell Candy Crash röst. Delicious!

Fjärilskådning eller målade naglar – Vårtecken som vårtecken!

Befinner mig i en variant av sovmorgon med frukost vid 06:15 och sen somnar man om… Ett koncept som tydligen inte fungerar på mig och här ligger jag tvär-pigg.
Nästa visit tror jag allt jag tar in på hotell.

God morgon morgon