Vid ett tillfälle under den tidiga delen av kvällskvisten så inträffade det : Jag blev så där lite djup. In en nivå som jag personligen är i full klarhet med, där jag är väl medveten över vart jag står …så, med andra ord var jag kanske djup med mig själv. Saken var den att jag något tidigare under dagen konstaterade att man för en del människor, aldrig någonsin (helt till fullo) kommer kunna vara sig själv… Ingen idé att jag personligen ens försöker. För är det någonting som jag verkligen skulle misslyckas med, så är det att försöka vara något som jag inte är. Fick sen frågan : . ”Men, vem är du då Emma” ??? …Då, kom jag på hur fel jag hade!
Det handlar ju inte om ”att inte kunna vara den man är”! Det handlar ju om ens egna självkännedom och vetskap i att man aldrig kommer att vara den typ av människa som då andra personer kanske påstått och antytt att man varit… Ordet jag söker: KONKRET! (inte det minsta!) och min egna känsla av åskådlig gripbar verklig påtaglighet, är klart EXISTERANDE! Inte en chans att jag någonsin kommer att be om ursäkt för något som jag aldrig har varit, eller som jag kommer att vara. Däremot kan jag allt be mig själv om ursäkt för att jag ibland, vid vissa situationer och tillfällen har satt mina egna värderingar åt sidan – i tron på något som aldrig kommer att fungera. Inte min division! Innan man talar om hur andra människor är, så kanske man först borde lära känna sig själv.
och ” Seriespel”, det finns det ju gott om. Proffshjälp också, bara att googla!
EmPe:s Lilla Värld 