Action helg…

Oj oj, vilken helg! Nyper mig i armen: Jajemen, jag är vaken!

Med inga planer planerade tog jag under gårdagskvällen bag in boxen i ena handen och gick över till Jessica. En något förvildad Per, just hemkommen efter 4 månaders Norrlandsäventyr som dräng hade ansat skägget och kammat luggen och anslöt till vårat köksliga umgänge och Poff! Så hade klockan nästan passerat nattkröken och vi kom på: Nu går vi ut! med tillhörande trapphushäng!

Och! Onekligen kan sista timmen på Munken se ut så här:

Nästan snudd på ”För snyggt för Munken” =)

Munken två dagar i rad med återseenden av personer med hög relevans. Dick och jag dansade arslet av dansgolvet på Harrys i fredags – och gårdagens återseende medförde först ett smärre chocktillstånd med en och annan tillhörande fråga, vilket sen genererade till konverserande enda fram till den tidiga morgonkvisten. Mycket trevligt!

Så soft söndags kväll här – Nyper mig ännu en gång: Japp, fortfarande vaken!

och dagens lägesrapportering: Maries fötter för dagen i Agadir, Marocko:

…Mina fötter idag i Sverige, världen:

Ps)  Övrig konstaterande lägesinformation, samt annan information av vikt: Snarkningar är onekligen inget som bara, så där upphör… Och! HUR kan man då göra armhävningar jobbigare? Bli fet !!! …”Ensam mamma super”…Hmm,  Jessica & Lotta! Ska vi söka!????????

…Fast, visst innehöll även denna helg en del mindre trevligheter… En av mina närmaste väninnor råkade för 2 år sedan ut för att bli nerdrogad på krogen. Följden och det som sedan hände var minst sagt en hel del: Hon fick  sömnsvårigheter och sov nästan ingenting under en hel vecka. Hon blev av med sitt jobb. Hennes pappa gick bort efter en lång tids sjukdom… Hennes hälsotillstånd var under en lång tid enormt lågt. Hur mycket klarar våra kroppar egentligen av? Vi säger att vi ”känner våra kroppar” – Skitsnack! Inte en chans! Visst, våran hjärna är formbar – till en viss del. Men ens själ/psyke och mentalitet är väl i ett trauma så långt ifrån verifiabelt som det bara går. Denna kväll för 2 år sedan har självfallet medfört en massa frågor och funderingar för att klara av att hantera händelsen. Frågor som personer i ens närhet, som närvarade vid händelsen kan ha svar på och vara till en väldigt stor hjälp i bearbetningen. Det undgår verkligen mitt förstånd hur dessa människor, som vid händelsen ansågs vara ens vänner, inte kan se allvaret av konsekvenserna och väljer den fega vägen: ”Jag minns ingenting”… VAD har en sådan människa att förlora på att säga sanningen? Det kan man verkligen undra! Men, den svenska ansvarstagandet, är ju inte direkt något nytt: Skyll allt på någon annan!

Man behöver väl inte alltid själv tjäna någonting på, att hjälpa en annan människa.  Det stavas Empati!