Vet inte hur länge, men länge är det som jag gått omkring och
burit på en vision, där realismen har funnits med hela tiden.
En idé om något konkret.
Denna vision har sakterligen förvandlats till något mätbart: Ett mål!
Ett pyttepyttelitet steg framåt är ett stort steg – om man jämför
med inget steg alls och just, här & nu,
känns det som om jag springer.
Jag nyper mig i armen och inser att ”Nej”, den senaste tiden
är ingen fairy tail och kan allt klart ses som tecken mot framgång.
Feedback och respons strömmar in, både från mer eller mindre
oväntat håll och ”Tacksamhet” är här ett ord från min sida som inte
är tillräckligt – Tack!
Livet är faktiskt bra enklare än vad man ibland tror, det gäller bara
att acceptera det omöjliga, klara sig utan det oumbärliga och
uthärda det outhärdliga.
Så var beredda på fortsättningen, sannolikt då något mer formell.
Jag lever!!! Jag överlever inte bara!
EmPe:s Lilla Värld 