Runing high, or not…

Om nu livet inte är de dagar som gått, utan de dagar man minns
så tillhör gårdagen det verkliga livet där dagen började storartat
… Jag är så stolt! Jag gick inte vilse !!!

och tillbringade sedan ett par timmar i det härliga vädret
på en häll ute i  Ågelsjön med mannen med stort H.

Senare under dagen var en dejt av helt annat slag uppbokat
med min vän Lena och så här dagen efter så kan jag klart
konstatera att jag vidgade mina löpar-vyer med råge under
vår ”lilla” runda.
Fast först såg min son till att sätta sin mamma i arbete

…och Christer som sitter ner där, ja det är egentligen ”Jag” : )

Så här glada var sen Lena & jag innan allt började
och vi inte visste att varje etapp var 7 km… ggr 3…

och siffran ”Sju” är efter igår raderad ur mitt räknesätt,
1-2-3-4-5-6…-8

För att citera Lena efter de första 5 löparstegen:
”Det här kan bli långt”… Vi visst heller inte då hur rätt hon hade!

Styrstad Lundby…Tingstad…Tåby…Ljunga…Tornby…och tillbaka.

Fick verkligen en lektion i mentalträning, när vi insåg att vi nog
hade missat runstenarna vid avtagsvägen för ”Genväg” och allt
förvandlades hux-flux till ”Omväg”… Citat:

”Nu har vi väl snart kommit halvägs”… ”Näe”, svarade Lena,
…”Vi har kommit knappt en tredjedel”… ”Tjooohoooo” sa jag
och den tänka sträckan på 1,2 mil blev istället 2,2 mil…

Gårdagens strapats hamnar klar under ”Sträckor man minns”.
Halvvägs kände vi att vi nog måste peppas lite och Lena micklade
lite med sin telefon för att hitta en bra låt och nu förstår jag
anledningen till varför hon springer så extremt snabbt…
Så blir det när man har techno-trance-disco i lurarna med ett bpm
på 175… Jösses!!! Hon hittade dock något som verkligen passade
in vid målgången för en  ”Runing high/Iron man” vinnare,
självfallet åkte händerna snabbt upp i luften och jag önskade inget
heller än att vi skulle vara framme.

Här hade vi sprungit 1 mil precis.. bara att fortsätta 1 till!!
Där av glädjen… : )

och självfallet sprang vi sååååå försiktigt…. definitivt den
sista biten, även då något små stelt…

Bakom varje löpare finns det en tok stolle…
och om vi slog till med en ”Papphammar exakt”, eller inte
ja det, har ni ingen aning om…

När Lena sen skjutsade hem mig, den 1,2 milen såg vi
självfallet en och annan joggare och min första tanke var:
”Vilken *knasboll” (*Skonsamt uttryck för Idiot)
Lena skall nog förövrigt vara glad för att hon idag har en
fungerande telefon, för den kvinnliga rösten i hennes ”RunKeeper”
ville jag i slutet verkligen ha ihjäl… ”Håll käften”.
Gick även igenom dagens NT och pustade ut:
Inget mord runt gårdagens löparstråk… För den något förvirrade
gamla mannen, som var snäll och fyllde på våra små vattenflaskor
fick verkligen en rejäl utskällning av sin sura hustru, vilket hördes
kilmoetervis…
och jag konstaterar att man även under en löparrunda tydligen kan
lära sig hur man själv aldrig någonsin kommer att bli!

Sist, men inte minst Tack för skratt Lena!