Torsdagens löparrunda fick blåsas av pga regn och åska…
Det kallas ”Svensk sommar”, men under gårdagen var vädret
med oss och jag mötte upp min vän Frida.
Sträckan för dagen hade aldrig diskuterats men var klubbat redan
efter de tre första löpstegen, citat: ”Men är inte det här milspåret?”
”Japp. Nu finns det ingen återvändo!”… ”Näehä”
och känslan av ”Fy-för-i-helvete” infann sig efter, åtta löpsteg…
Som tidigare tillfällen med fötterna på detta spår konstaterade jag
tacksamt att jag hade löpsällskap, antalet tillfällen som jag skulle
springa ”fel” och vilse uppgår nog till minst 4-5 ggr.
Skylten ”3 km” kom riktigt snabb, men efter ett tag började även
Frida, som kan detta spår som handen i handsken ifrågasätta
”När?” kommer nästa? Min egen tanke över att inte ens ha kommit
halvvägs hamnade inte direkt under kategorin ”Positivt pepp”,
något som vanligtvis är min starka gebit och tanken blev mer av
slaget: Jag hatar löpning!
Vi tänkte på sex, på glass, på att bada, på att det gick sakta –
Men! Vi sprang!!! och när skylten ”8 km” plötsligt dök upp, ja det
vrålet av glädje som kom ur min mun hördes nog på flertalet mil!
”Bara” 2 km är dock 2 km med stumma ben…
Efter 17 år i friskvårdsbranschen köpte jag i slutet av april i fjol
mitt livs första löparskor och statistiken säger 1107,44 km med
mottot: ALDRIG GÅ !!!! Det mottot sket sig för allra första gången
under gårdagen och Fridas pepp resulterade i tanken: Skjut mig !!!
men efter tre trädstammar var jag igång igen.
Slutsträcka: Lång nedförsbacke.
Frida, 23 år.
Jag, 5 833 dagar äldre.
Citat: ”Spring Frida, spring. Du är ung!”
Imorgon är vi på’t igen! och sträckan är redan bestämd!
Milspåret bakvänt, med den psykiska inställningen efter gårdagen:
BARA nedför !!!! Lär ju bli nytt Pb!
VAD jag tycker om de tillfällen när man verkligen hatar träning?
Jag älskar’t!
Det ger mig en verklighetsuppfattning av vad Jag går för.
Det hade kunnat varit värre… Jag hade ju kunnat sprungit själv.
Då hade det blivit, typ 2,5 mil.
EmPe:s Lilla Värld 