Nuflöde i livsflöden…

Under helgen har jag begrundat en hel del över hur känslor påverkar oss, livsflöde som nuflöde.
Kärlek, lycka, glädje.
Besvikelser, svek. Hat.
Får ofta höra att jag har ett stort hjärta, ett hjärta där jag i, och med tiden placerat mycket av det jag anser självklart, många känslor, mina nära, en del smärta, människor som berör och inspirerar, en massa minnen, visioner. Mig själv.
Det har hänt att jag vid tillfällen möblerat om i vissa rum och ibland tagit bort saker och satt det någon annanstans i min kropp, t ex runt mitt ena knä. Då bär jag med mig det som en lärdom att inte glömma bort, men det ligger inte närmast och gör på så vis mindre ont.
Igår ändrades alla mina planer för dagen, musten gick ur mig och mitt tak som som oftast är högt försvann totalt på höjden. Efter ett enormt långt lopp, fyllt med besvikelser som oftast gjort ont fick jag igår nog och nu ska något som jag ser som det mest självklara i mitt liv bort. Axiom i all ära, livsflöden, nuflöden och det självklara blev långt ifrån självklart.

Att känna hat tar en enormt kraft…
ungefär som att gå omkring och vara överlycklig-upp-över-öronen förälskad, fast som i kontrasterna – helt annorlunda.
Någon tid för hat har jag inte och kommer heller aldrig någonsin att få.
Så e re.