Reste 07:06 söder om söder. Idag har hela kroppen reagerat – att försöka beskriva känslan när vi gick grusgången upp för att gå in i kyrkan, beskrivs nog bäst med ”Av overklighet” – det kändes som man befann sig i en bubbla och vi frågade oss ”Är det verkligen här vi är”? Att bortgång inträffar och tillhör ”livets gång” kändes oändligt långt från riktigt verkligt – tog ett djupt andetag och gick in i den vackraste kyrkan av dem alla 
Kyrkklockorna började ringa, mitt barnbarn släppte av en riktig salut i blöjan och sen följde Evert Taube – Så skimrande var aldrig havet ❤️ Lika enorm saknad, som så enormt vackert och all tidsuppfattning tappades. Många tårar och minnesbilder som sköljde över. 
Sen hade mormor beställt fest – Väldigt många var där, några fattades ❤️ Vi borde nog träffas lite oftare, hela tjocka släkten. Fick frågan från en av min mammas alla kusiner om jag och min son var syskon ❤️
Nu? Enormt. Enormt trött.
”Vi bör leva livet så vi blir bekanta med döden”
Astrid Lindgren
Inte så lätt helt enkelt.
EmPe:s Lilla Värld 