För en vecka sedan somnade min pappa stilla in. Det definitiva är verkligen tungt. En tomhet som omöjligt går att avspegla, samtidigt som minnen sköljer över i revy.
Med respekt för Vasalopp och alla mil på rullskidor. Hans engagemang och stora intresse för tennis, där han tidigt satte ett tennisrack i min hand. Kommunens vattenslang som vi hade i garaget så han ordnade skridskois till hela villaområdet, hockey-bockeyrink och löpning…
Under veckan tillägnade mina gruppträningsklasser min pappa. Om jag inte hade stått där och haft mina klasser, så hade nog pappa hemsökt mig med ett VAD HÅLLER DU PÅ MED?
Energin under veckans klasser gick nästan att ta på, med gåshud över kroppen och en enorm närvaro var det tillfällen som bäst beskrivs i ett enda ord, det ordet är magi. Var tvungen att även ställa frågan till några deltagare, om de också hade känt av energin. Det hade de.
En fin vecka och samtidogt oerhört tung, med många tårar och tomhet. Vi måste verkligen bli bättre på att dela med oss. Det har det verkligen har gjorts under veckan.
Pratade med en av mina kusiner, underbara minnen där vi om vartannat skrattade så vi kiknade. Där och då kändes båda våra pappor så levande❤️Nästa samtal är ämnet våra barnbarn.
Undra hur många klänningar jag kommer hinna inhandla innan begravningen. Där och då inne i butiken: Perfekt. När jag sen kommit hem, har känslan istället varit helt fel. Hittills är jag uppe i två stycken…
Så många gånger min tacksamhet varit överväldigad över min barndom och uppväxt, den har verkligen speglat många tillfällen i livets skiftningar, av vem jag verkligen är. Det är trygghet ❤️
Pappa
EmPe:s Lilla Värld 