EmPe:s Lilla Värld

För två veckor sedan slog jag slag i saken och tog tag i min träning igen. Mina barfotafötter från tidigare afrikanska dans måste definitivt ha hamnat i chocktillstånd när de blev inlåsta i ett par träningsskor (!)
Endorfiner på topp i all ära, men gårdagens spontana deltagande på en Zumba klass i (!) löparskor (!) direkt efter avverkad Body pump, för att sen gå hemåt i -20 graders kyla behöver nog ingen vidare kommentar annat än ”Jo. Jag borde veta bättre”.

Undra hur många tillfällen i livet som lätt skulle kunna kategoriseras under: ”Jag borde veta bättre”… och min personliga kategori som råder idag lyder, med 18 års erfarenhet av friskvård: ”Jag borde VERKLIGEN veta bättre”, där historia nu har skrivits och jag har vetskap över innebörden av RyggVÄRK och dagens ros/tack/guldmedalj går oavkortat till dotterns gudmor som hjälpte mig att ta av mig mina skor.

En söndag i helvetets helvete, där jag hellre föder 8 barn i rad, eller blir skjuten i axeln än har ryggvärk.
Hm… Börjar åldern ta ut sin rätt??? Knappast troligt!

Jovars. Roligare kan man klart ha det.

Drömmarna inför stundande Fyra Nolla baluns har nu startat… Inatt försvann tårtgarneringen, sen var jag tvungen att sno en bil och kasta mig iväg till Willys och handla två stycken sex-pack folköl, vilket var vad bandet krävde för att spela. Fick sen gömma mig för polisen och hade hux flux inga kläder på mig, då kom Barney Stinson och rädda mig på en häst… Tre veckor kvar… Jag begrundar ikväll över skillnaden av ”Att förlägga” och ”Att tappa bort” och letar ännu en gång efter mina glasögon… Fortsättning följer…

Årets första dag började med att sonen trodde det var vatten i glaset och råkade dricka upp kompisens linser… och avslutningsvis lyckades jag bränna vid tre olika kastruller vid tre olika tillfällen under dagen…
HUR KUNDE JAG GLÖMMA att det är idag man äter PIZZA!!???
Hm. Kanske borde börja jobba på det där, att det ska jobbas imorgon.

Så får det bli.

Inget nyårslöfte det här året heller, tänker fortsätta vara sådär enastående Jag!

Midvintersnätterna har sannerligen varit långt ifrån kyliga.
Här har hazard tärningarna kastats, magarna mättats, basen har dunkat, klockan till midnattsmässan slagit och kamerablixten gnistrat och glimmat – Och! VISST hade jag varit snäll!

Trots en instinktiv lust för att para mig, gick inte jorden under
– Tack för det Mayaindianerna!

Klackar längre än en iPhone 5 åkte under Juldagen på…
och med underlaget som referens borde jag kanske fira att min lårbenshals fortfarande är hel… men som i det mesta, finns det ju som oftast ett syfte och syftet då var att inget huvud skulle kapas och 650 vimmelbilderna senare hade min plan gått i lås.

Kinesiska lyktor har stigit mot skyn,

men månens tysta ban har jag inget minne av och snön lyser med sin frånvaro från taken och på dansgolvstaket sitter här en mamma ensam och klarvaken… mina barn anser onekligen att både en slalombacke och en biosalong är bra mycket roligare än att fylla flyttkartonger… Kunde inte ha sagt det bättre själv,

I want chaos !!! och vad beträffande toapapper och soppåsar,
så toppar vi ligan!

Under helgen har jag begrundat en hel del över hur känslor påverkar oss, livsflöde som nuflöde.
Kärlek, lycka, glädje.
Besvikelser, svek. Hat.
Får ofta höra att jag har ett stort hjärta, ett hjärta där jag i, och med tiden placerat mycket av det jag anser självklart, många känslor, mina nära, en del smärta, människor som berör och inspirerar, en massa minnen, visioner. Mig själv.
Det har hänt att jag vid tillfällen möblerat om i vissa rum och ibland tagit bort saker och satt det någon annanstans i min kropp, t ex runt mitt ena knä. Då bär jag med mig det som en lärdom att inte glömma bort, men det ligger inte närmast och gör på så vis mindre ont.
Igår ändrades alla mina planer för dagen, musten gick ur mig och mitt tak som som oftast är högt försvann totalt på höjden. Efter ett enormt långt lopp, fyllt med besvikelser som oftast gjort ont fick jag igår nog och nu ska något som jag ser som det mest självklara i mitt liv bort. Axiom i all ära, livsflöden, nuflöden och det självklara blev långt ifrån självklart.

Att känna hat tar en enormt kraft…
ungefär som att gå omkring och vara överlycklig-upp-över-öronen förälskad, fast som i kontrasterna – helt annorlunda.
Någon tid för hat har jag inte och kommer heller aldrig någonsin att få.
Så e re.

En hel dag med P1, där jag efter 17 mil hittade Spolarvätskeknappen.

Idag har jag uppskattat det lilla

Under förra veckan gick startskottet för mitt projekt ”Kasta och ge bort”, där en flytt snart står för min dörr och jag konstaterar att jag under de tre senaste åren lyckats förträffligt bra med att dölja ett strukturerat Kaos. Nu, en vecka senare har jag fått så fint i alla skåp och garderober att jag nästan inte alls vill flytta härifrån… Dom kallar det Separationsångest och känslorna har verkligen varit blandade de senaste dagarna, där min vargvilja haft tendens att vid vissa stunder tryta. Människan är verkligen inga maskiner och om någon skulle fråga mig hur lång jag är skulle mitt svar, här och nu bli: 1 och 48.

Springmänniska, eller gå och lägga sig? Bit ihop. eller bryt ihop? Alla dessa frågor i våra sätt och principer.
Ibland är det lite jobbigt att vara så förbannat jävla duktig.

Sätter punkt
.

Efter kvällens kväll tänker jag inte äga mer saker än vad jag
kan bära med mig upp i ett träd – och med kvällen som referens,
typ en bag in box.
Jobb, jul, flytt, nyår och så baluns för jag fyller Fyra Nolla…
Känns som jag glömt något… säkerligen massor…

Bit ihop, eller bryt ihop?
Tidigare ikväll, 19:10

19:14 Lämnat golvet i hallen. Sätter mig i köket. Bryter ihop.
…19:28: Rycker upp mig. Tillbaka i hallen. Nu jädrans!
Kasta, spara, vika, vika om, kasta, kasta, KASTA…
Telefonen ringer.

– ”Nu har jag bara 1…2…3…4… …12 stycken påslakan kvar”
– ”Då slänger du fem till”
– ”Näe, två till. MEN!!!! Tänk om Nora åker på läger”… !!!!
– ”Klarar ni er inte på tio stycken då ELLER”…
– … …ok

Sen ner i källaren, där jag garanterat slagit rekordet i att snabbast
fylla utrymmet för grovsopor… fortfarande kvar i telefonsamtalet
kommer ”Flytthjälp” på tal och jag citerar förslaget som sonens
gudfar gav mig, vilket enligt honom själv var lätt som en plätt…
”Lägg upp på facebook: Söker starka män med små snoppar, då
förstår dom direkt att du inte är intresserad av att dejta”…
Längre kom jag inte, sen hör jag en manlig röst bakom mig:
”Behöver du hjälp”? och där står min betydligt mycket äldre granne
som onekligen ändrat frisyr och har börjat använda plattång…
och jag visste, för en stund inte vart jag skulle ta vägen eller vart
jag skulle titta. Jag! Mållös? Jovars. Snabbt in i hissen, för att sen
explodera i skratt i hallen.

30 minuter senare hade jag lagt på telefonluren, rivit sönder fyra
stycken påslakan och virkat färdigt 24 stycken badrumsmattor,
slängt ytterligare några handdukar, handväskor, gamla jackor och
dylikt. Sen gav jag upp.

Telefonen ringer igen… och konversation börjar över något som
jag alltid tycks glömma bort lika snabbt som jag tänkt tanken:
Att skriva ner mina drömmar på papper DIREKT när jag vaknar.

Litet utdrag från en dröm…
”Drömt om NN. Han hade långt hår och stora ringar i öronen.
Tjusigt. Tror minsann jag anade lite läppstift också.
Drömde att jag åkte slalom också, var på väg till bolaget men hann
med några åk i Hagebybacken först och det var där i backen som
NN stod liksom och sjöng bredvid nån snödriva, med sina stora
örringar. Kollade om han hade lånat mina. Men nej, Dom var kvar.
Jag blev lite kär. Killar som gillar att leka med stereotyper gillas!
DET är manligt. (Behöver nog ligga)…

…12 timmar senare pratade Plura om slalombacken på tv:n (!)
Han hade vunnit Kalle Ankacupen där… Vi såg det som ett tecken
och intog sedan dubbelvikt läge p g a Skratt. Nu är jag trött.

Helt Ok om det imorgon skulle vara 3 feburari… eller typ år 2020.
Hörde just att det då kommer vara ”Bra-priser” på resor till månen,
Tur o retur för två personer: 10 miljarder kronor… Jag får väl helt
enkelt kliva ner från mitt träd då och kanske börja dejta.

Men först tar vi 2013!

Fridens!

Mind your step…

När man föds ska det skrattas, när man dör ska det gråtas
och där emellan en massa respekt, empati och sympati… Hm.
Up’s and downs. En del fighter i livet tar sin tid…
Jag sväljer huvudet, håller det högt, med vetskap över att
det är Jag som kommer gå ut som vinnare.
Jag kallar det Livserfarenhet.

I. Mind my step.

Ho-ho-ho, snart kommer tomten!
Personligen skulle jag vilja be Tomten att återkomma under andra veckan i januari… Vänligen.
Med vetskapen över att locket inte ens kommer att lyftas på julkartongerna, …vilket då innebär att mina nakna tomtar detta år inte kommer att skåda dagsljus, så borde väl jag vara helt fel person att ställa frågan vad gällande ”Julstress” ? Årets julpynt kommer här bestå av att stapla flyttkartonger och ingen är nog gladare än jag! ”Som ett barn på julafton, fast 30 dagar i rad”… Den fråga som ställdes till mig idag och som jag först uppfattade aningen jätte fel och trodde att den äldre farbrorn framför mig höll på att få en stroke, var om jag tyckte det var omodernt att tro på Gud… ”-Jag tror det är inne att tro”, svarade jag och farbrorns breda leende är något som jag sen levt på under hela dagen.

Snäll får snällt, så e re.