Vanligtvist brukar jag vakna precis innan nyckeln sätts i låscylindern, andra tillfällen har jag väckts av ljuden redan i trapphuset, eller lite i förväg sådär i ren instinkt och vad gällande de antal tillfällen när jag inte ens har somnat, dom är Många…
De tillfällen jag talar om är när ens barn är på fest.
Denna Valborgsnatt hann sonen både låsa upp, kliva in, hänga upp jacka… Etcetera… Sen ringde hans mobil och jag vaknade, med ett ”Hallå, kommer du hem själv?”, vilket är en policy från mig som mamma vid utgång: ”Du går inte hem själv”.
Sen låg vi här och pratade om det mesta i dryga timmen. Om Hugos och V.i.p, om KTH, gammla minnen och nya minnen, hans syster, Liseberg, känslor, mat, människors uppförande ute på krogen, om musik, livet, om kompisar, om gammelmormor, om dans, om Black Jack, om värderingar… Sen ringde ”Hon” med stort H och Victor tog hissen upp till vinden, hämtade extra sängen till hennes kompis och bäddade.
Det finns tillfällen jag verkligen önskar att han inte hade flyttat hemifrån, ett sånt tillfälle är just nu. Att han inte hade valt KTH, samtidigt som VAD (!) fanns det för andra alternativ? Jo, inga.
Klarvaken och sonen gick ut för att möta ”Hon” och väninnan som dessvärre inte har åldern inne för Hugos. Självfallet ringde jag för att höra om han mött upp dom… Pustade sen ut och hörde deras tappra försök att smyga i ett trapphus.
Klarvaken som sagt, men det gör inte det minsta och värt varenda sekund trots tidpunkten. Jag har verkligen lyckats! Kvalitetstid när den är som bäst. Jag är så enormt tacksam över att han verkligen kan konsten att kommunicera och att han aldrig kommer sluta prata med sin mamma. Mitt hjärta är hur varmt som helst, men jag kan verkligen känna en sorg över att detta är något som hans pappa går miste om. Det spelar nog ingen roll vart han befinner sig, vilken världsdel han kommer besöka – bandet av tillhörighet, som byggts av alla händelser och upplevelser där vi kämpat för en kommunikationen som i vissa tillfällen har varit långt ifrån fungerande, är fruktansvärt starkt.
Visst hade även denna Valborgsnatt även mindre så kallade ”Höjdpunkter” där jag gick in i rollen som den arga mamman och sa blankt Nej, (med hänvisning av ljudnivån redan i trapphuset) till att sonens barndomsvän från den lilla staden även kom upp med två helt vilt främmande tjejer för att sitta och ”chilla” i MITT vardagsrum medans sonen gjorde valet att gå och lägga sig…
En mamma kommer alltid att ha gränser, oavsett om det
är Valborgsmässoafton eller inte.
God morgon från The flat of The little Family.
Godnatt.
…om jag tänkt praoa som sosse idag?
Svar: Nej,
EmPe:s Lilla Värld 