Så är det snart helg…
En helg som hamnar under benämningen:
"Landning"
…& huvudet har minst sagt snurrat de senaste dagarna
50% av alla mopedolyckor Omkommer,
– benbrott uppfattas som: "Tur".
(Källa: Min vän, fd Ambulansförare)
Under 18 timmar led jag med min son över att inte veta
tillståndet på tjejen som var inblandad.
Jag såg hans rädsla, jag kände hans oro & ångest.
Jag hade inga svar på hans frågor.
Jag hade mina egna tankar.
Min egen glädje – vilken kändes SÅ FÖRBJUDEN!
Ytterligare 2 timmar senare satt vi alla samlade
i ett samtalsrum,
– den känslan kommer, för alltid att vara OVÄRDERLIG!
Inte ett endaste litet benbrott, och utskrivning 10:30…
Hon med 5 stygn i pannan,
Han med en pung, stor som "det-största-äpplet-på-Willy:s"
…(som senare skulle inta nyansen: Blå-Svart)…
En pungspark X 100 och värktabletter först 6 tim senare
har onekligen sina följder…
Konversation med läkare på akuten:
Läkaren: – Brukar den vara så här stor?
Sonen: – Jag vet inte,
det var så länge sen jag tittade på den.
Mamman: – Ja, jag har ju inte fått sett den på flera år…
Nämen!
Nu kanske jag var aningen "föööör privat"… Men, men!
…hela vår lilla stad har nog redan vetskap över detta…
…Citat från "Kompis-Johan":
"Det var den största jag nånsin sett"
"Tur", är ett ord som inte känns tillräckligt…
… "Livets mening" har fått en starkare dimension…
och Poff!
Mitt i all lättnad kände jag mig plötsligt, Deprimerad
En del situationer kan man varken påverka, ändra
eller göra någonting åt… det är bara att "gilla läget"
och Vrinnevi lasarett får helt enkelt ta, att vi snodde med oss
ett par "Modell Mindre Porriga Kallingar" hem…
Självfallet har det, i den lilla staden pratats en massa…
…min son hade visst spräckt mjälte,
han hade visst till och med omkommit…
Jag är en ansvarslös förälder… etc etc…
Men! Det väsentligaste av allt !!!!
Dom hade, i det fruktansvärda – Änglavakt!
…samma dag, utanför gymnasieskolan
halkade en tonåring på ett löv…
och bröt nacken… Var rädd om dig!
och Nu, ska jag vara Privat, med min son.
EmPe:s Lilla Värld 