BRIS…

 Min pappa har – inklusive mig själv, 6 st barn.

Min tre år äldre storebror & mina fyra små halvsyrror

 

 

I tisdags kväll slog jag en signal hem till min far.

 Framförallt för att höra hur han mådde,

efter att fått veta att han akut fått uppsöka lasarettet.

     …Vilket då berodde på kombinationen:

Amalgam & Tandkrona …Aj! Men han levde & arbetade

 

Sedan frågade han "Hur det var med mig"

och jag svarade "Jo tack", samt att jag var lite besviken

över att han inte hörde av sig på min födelsedag…

 …Den utskällning som jag sedan hörde

i andra änden av telefonen, hann jag dessvärre inte

höra klart – jag sa: "Hejdå pappa" och la på luren.

 

När jag sedan hade räknat till 10, (ett tjugotal gånger)

samtidigt som jag då andades in genom näsan och ut

genom munnen, skickade jag ett mail till min far

 och tackade honom, för att han lär mig

hur jag aldrig någonsin kommer uppföra mig mot

mina egna barn. //

 

 

…Visst! solen HAR fläckar och mina barn

håller inte alla gånger med mig, vilket då inte innebär

att dom inte kan säga vad dom tycker och känner. 

  

Att jag nu inte ens hade förväntat mig att min pappa

skulle ringa och säga "Grattis" när jag fyllde år,

– eller att "Jag känner ju min far, jag vet hur han är"…

Är det en skälig och godtagbar förklaring och ursäkt

till att bara acceptera det, med ett "Jo, så e re", 

 när det verkligen berör Mig ??????

 

Svar JA.

Jag är besviken.

Oavsett vad eller vilket, han är min pappa

 

 

En av mina nära vänner sa en gång: 

 "Men hur kan du tycka så, han är ju din pappa"

och det är väl klart som bövelen att jag inte "valt"

 att det, i vissa lägen ska vara "så"…

 

…Men, men,

härstammar ju från den planeten som jag just

 kommer ifrån…

  

och den 19 februari

är det jag som kommer ringa min pappa och säga: Grattis!

 Tror minsann även bestämt att jag allt kommer sjunga. De ni!