Sista semesterveckan går mot sitt slut
och vad beträffande "Slut", så är jag "Klippt"
"Klippt slut" som sagt… och m a o just precis exakt
som det ska vara. Det hör liksom till…
Fullt förståeligt med tanke på vad den gångna veckans
dagar har omfattat – annat vore väl konstigt………….
Det hela skulle kunna formuleras betydligt enkelt:
JO! Jag gjorde mitt livs största misstag – och JA!
Det gör förbannat ont.
Det finns inget som tillräckligt i ord kan beskriva
den gångna veckan.
Det är – med all respekt, för privat. För stort.
Är väl medveten över att detta borde ha skett
betydligt mycket tidigare,
…allra helst borde det inte ha behövt skett alls.
Men dessvärre kan det ibland ta sin tid
innan insikten väl faller en på plats att det är
totalt lönlöst att fajtas mot sig själv.
Smärta! Visst klandrar jag mig själv och visst har jag
mig själv att skylla… men har också fått en enorm lärdom.
Att inte klara av att hantera en situation, trots att
verktygen hela tiden fins där. Så nu gäller det verkligen
att hantera dessa verktyg.
………….
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag och Nu…
…En massa känslor, enorma känslor.
Massa tankar som fått huvudet att verkligen snurra.
En stor medvetenhet, samt en ofantlig saknad och sorg.
Ångest.
Lycka! och känslan i kroppen är enorm – Tillhörigheten.
…och sen, Pang! PANIK!
Värme, beröring. Lust – och hela kroppen darrar.
Samtal, en massa ord.
Viljan och försök till att förklara och förstå,
med ord som i det stora hela bara känns ringa,
trots utsträckningen och vidden av hjärtats röst.
Gråt och tårar. Oändligt många tårar.
Ännu mera känslor och 100% närvaro i verkligeheten!
…Samtidigt som man önskar och önskar och önskar…
Smärta, så till den grad
att man blir illamående och bara vill kräkas. Nerver i spel.
Verklig njutning, en enorm längtan.
Rädsla, i en gigantisk vetskap av trygghet.
En trygghet som känns.
Ännu mera känslor. KOLOSSALT!!!
En enorm trötthet i hela kroppen, som verkligen hör till
– så pass att kroppen nu börjar säga ifrån: …"Naturligt"
och störst av allt, uppriktigt menat – det som har funnits
där hela tiden: Allvaret…
ALLVAR
KÄRLEK!
och allt så stort att det omöjligt kan gå förbi en.
"Klippt slut" som sagt… men helt enastående underbart.
Lotta Said:
on 14 augusti, 2009 at 13:01
Jag ringer dig gumman så fort jag landar hemma igen. kram