Kan man verkligen säga att en begravning var fin?
Mitt svar efter gårdagen blir: Fruktansvärt.
Prästen, han kom från himmelriket och var helt underbar.
Självklart var det jätte vackert, men dock ett svårbegripligt
slag av farväl att greppa.
En massa underbara minnen finns redan från en av min
släkting, minnen som jag är enormt tacksam över att ha.
Många av dessa minnen har format mig i min barndom
till den jag är idag, något jag värdesätter stort
och självklart är önskan att flera minnen hade blivit från
denna människa som hade så mycket kvar av livet.
För att citera min mormor, 92 år i år som höll min hand i kyrkan:
”Det här gick ju bättre än väntat”
Våran släkt har verkligen varit beskonade från döden, vårat band
är otroligt starkt och jag får nu lära mig ett nytt sätt
där en utav oss inte är med ibland oss.
En tung gårdag som berörde oss långt in i våra hjärtan.
Tårar finns av många de slag…
Av sorg, saknad och av glädje. Igår fick även sonen besked om att
han antagits – Han är en av de 270 000!
K T H nästa och flytt upp till Stockholm. Det som så länge har
känts så långt borta är plötsligt så väldigt nära.
Ett stort kliv i en framtid som ligger mycket nära.
Livet är allt en rätt enastående uppfinning och motgångar
kommer man dessvärre aldrig ifrån…
EmPe:s Lilla Värld 
Begravingar är tuffa, svåra men också vackra och viktiga. Jobbigt först, trevligt sen säger min moster. Minnesstunden brukar vara härlig. Du har ett vackert och stort hjärta, jag vet hur berörd du varit hela tiden av din farbrors sjukdom. Du har en enorm förmåga att älska utan att vara rädd för sorgen… Kärleken övervinner ju allt, eller hu?