Fifty minutes of Hell!
Idag efter jobbet, fascinerades jag av det för mig obegripliga och som jag nog aldrig riktigt kommer att förstå mig på:
”Människor, som efter ett träningspass inte ser en tillstymmelse till ansträngda ut”
Att sluta jobbet klockan 17 och sen gå och träna är jag inte direkt ensam om att göra, där de flesta konditionsmaskiner redan var upptagna och jag fick kliva upp på maskinen från helvetet…
Min granne till höger var ett par stora creolörhängen som var konstant i otakt med musiken, där hela ekipaget såg ut att lida av rejäl nackspärr… Jösses! Finns ju risk för att frisyren kan förstöras vid en hastighet över 3 km/h, så varför försöka röra sig!?
I en något udda kombination av irritation, triggades jag igång i ett ”Näe, nu jävlarns”… (Personligen blir jag nog mer ansträngd om jag går hem till Jessica eller Cecilia på en fika)
50 minuter senare är jag tacksam över att jag kom av maskinen utan att slå ihjäl mig.
Självklart hade creolörhängena också avslutat sitt träningspass och när jag väl lyckats hitta till mitt hänglås, inser jag att vi även är grannar i omklädningsrummet. Efter att hört mitt flåsande den senaste halvtimmen, får jag där och då ur mig: ”Tänk att man gör detta frivilligt utan pistolhot”…
Själv tränar jag efter mottot:
”Ju mer förstörd, desto bättre”
Snygg, kan man banne mig vara någon annanstans. Om ens det.
EmPe:s Lilla Värld 