Fågel, fisk eller mittemellan…

Släpper garden lite. Verkligheten och mina känslor.

Min arbetsgivare sa till mig en gång, ”Emma, du har inget högt tak, det du har är ett lågt golv”. Det ligger väldigt mycket i det han sa, det han grundade sina ord på är mitt driv och min förmåga att se möjligheter.

Idag, tre år senare.

2018. Året då jag verkligen nådde mitt tak, där mitt val blev att lämna mitt förhållande med en alkoholist. Vissa kallar det för styrka, själv kallar jag det för att inte ha något val.

Att stoppa undan alla känslor för någon man älskade djupt är inget enkelt. Det jag gjorde var att ställa mig utanför mig själv och fråga mig: Vart ligger mitt ansvar? Vart ligger mina värderingar? Till vilket pris? Tillit?

Att varje vecka få förhoppning om förändring. En förhoppning som väldigt snabbt spolieras. Att inte veta vilket tillstånd ens sambo befinner sig i när man kommer hem från arbetet, att hitta sin sambo alkoholpåverkad i kombination med Antabus – det önskar jag ingen människa få uppleva. Att ha en packad väska stående i hallen, utifall man måste lämna sitt hem och sova borta? Hur normalt är det onormala? För mig var det min verklighet och inget jag kunde blunda för, bara för de tre orden: Jag älskar dig.

Reload. Till slut fanns ingen kraft att ladda om. Men jag lärde mig verkligen någonting: Mitt tålamod förvandlades nog till acceptans. Bägaren rann över på Mallorca. Jag blev lämnad helt ensam. Om proffesionell hjälp tagits direkt när vi nådde svensk mark, ja då hade kanske min livssituation sett annorlunda ut idag. Dessvärre var det inget beslut för mig att fatta. Jag levde bara med det, där alkoholen onekligen inte uppfattas som något issue… Vad gällande att manipulera, ja det är ju ett klassiskt mönster. När det påverkade mina barn och mitt arbete, då agerade jag. 35 timmar tog det, sen hade jag skrivit ett hyreskontrakt. Frågar mig ofta hur jag lyckades, men jag lyckades.

Fick i veckan höra att jag i somras hade gett en förhoppning och det ska komma från en person som varje vecka, sen oktober 2017 gav mig förhoppning om förändring som snabbt spolierades. Att blunda över allvaret är omöjligt, trots det: Ingen förändring, bara en massa ord men ingen handling fast, det är väl just det som är sjukdomen. Att leva med en alkoholist är stundtals helt övermäktigt.

Mitt fokus har de senaste månaderna varit inställt på två sikten: Att inte sjukskriva mig och Välmående. Foton har raderats, telefonnummer har blockerats och mailadresser har spärrats. Det känns som om spelreglerna har ändrats så fort mitt svar inte varit det som önskats.

Om jag varit förbannad? Jag är fortfarande vansinnigt förbannad, i någon märklig kombination av besvikelse där ibland även en tragiskt känsla sköljer över mig. Det är långt från bra, men det kommer att bli bättre.

Hur jag tänker? Om jag någon gång kommer träffa någon som jag kommer släppa in och älska – det hoppas jag verkligen. Men det är då. Nu är nu.

Idag var en dag då jag var förbannad. Jävligt förbannad. Jag är enormt tacksam över min värdegrund och min plattform: Mina barn och mitt barnbarn, min familj, mina vänner, mitt jobb, min träning.

Prövningar i livet – det kommer man aldrig ifrån. Men det där med ninjadräkt, det är då inget för mig. Jag har makten att bestämma hur jag vill leva mitt liv, det är mitt ansvar.

Ibland kan det som INTE händer, vara det viktigaste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: