EmPe:s Lilla Värld

Även om det nu sägs att det gäller att utmana sin rädsla, så måste jag verkligen lidit av en markant sinnesförvirring i lördags när jag antog utmaningen att sätta mig på min systers *nyförvärv.
(*Läs: Häst)

Även om det är länge sen, minns jag i detalj senaste gången som jag red… Vilket började med att vi var tvungna att gå ut i hagen och hämta in hästen, som i det fallet var en islandshäst… En hel flock med en massa islandshästar, som tyckte allt som ignorerade dem var HUR intressant som helst – HUR intressant blev då inte jag där högst uppe på kullen och jag såg en hel flock med hästar komma galopperande mot mig.
”Nu dör jag”, tänkte jag…
Efter mångt och mycket och fortfarande i livet kom jag till slut upp på hästen och Linda E fick sig ett rejält joggingpass runt, runt i en cirkel, med min befallning: ”Du släpper INTE grimman”.
Som ett mirakel avslutades det hela med att jag töltade ett helt varv alldeles själv inne i paddocken – Något som jag lever på än idag, 8 (!) år senare! Den stackars islandshästen blev väl skrämd för livet, jag pratade ju konstant med diverse ljudeffekter om vart annat… Och! Nu är det då dax igen, dock på en något större modell och något mer halvvild… : S

Mina förberedelser har gått mycket bra för att möta min död, jag lever som om det vore mitt livs sista vecka. Att säga att jag är ”Livrädd för hästar* vore lindrigt uttryckt, för mig räcker det mer än väl att bara stå bredvid en häst… så där ”nära” som andra uppfattar som ”På avstånd”. Så, jag lämnar frågan svarslös över OM jag bävar?!

Fast, tidigare idag såg jag ett filmklipp som jag är enormt tacksam över att jag såg och har nu en eventuell lösning till att klara av utmaningen: Jag super helt enkelt ner mig!
Tänka sig, sprit kan verkligen lösa problem! : )

Med tanke på val av yrkesbransch så kommer jag att ta med mig min väninna Linda A, som psykologiskt stöd – till hästen!
För visst lär jag garanterat prata sönder även denna häst.
Självklart kommer det hela att filmas och jag kommer sedan skicka in det till ”I shouldn’t be alive” – och, bli rik.

Nog för nu, nu måste jag fylla livet med liv – Ptrrrrooo på er!

Min tidsfas verkar efter den gångna helgen kommit rätt så ordentligt ur zon. Fick för några timmar sen för mig att jag var rastlös, något som nog allt kan liknas med att himlen skulle falla mer… Tröttsamt läge och jag somnade i soffan
– Och! Himlen är fortfarande kvar !!!!
Allt är ju, som man säger relativt och just nu känns väl definitionen ”Läggdax” inte direkt vidare värst nära… fast, att vara så alert att man manglar linnedukar klockan 23:35 en söndagskväll vet jag väl knappast om man kan kalla för att vara ”Företagsam”…

Annars, en dag fylld men minnen, ommöblering, tankar och
Weleda Quickmopp. Tillräckligt tydligt tyvärr. Festen är slut.

Nu åker ninjadräkten på! Här ska tvätt hängas… Jag! Mörkrädd?
…faktiskt.

WorldPress verkar förövrigt ha gjort en uppdatering och jag fattar INGENTING, men önskar självfallet de 290 000 st Lycka till!
Den stora frågan är nog snarare vilken tandkräm använder hon?

En dag i firande med stort F har passerat, men vad gällande f:et i ”Förberedelser” så kan det allt sättas inom parenteser… Vaknade 05:20 mycket väl medveten över mitt val att ta vinflaskan under armen för sakralt hemma hos dotterns gudmor, istället för att under fredagskvällen röra bland degbunkarna o just (f)örbereda. Vaknade med lätt ångest, ”NU! kör jag”, tänkte jag och klev upp! Mitt i smeten 05:50: Ja just ja. Inga ägg… Men vad gjorde väl det när tvättstugan var ledig och förgyllde min tid tills det att ICA öppnade och vid 08:45 hade jag redan lyckats göra två besök. Kaoset tog sig sen form i ett jehu och var lagom strukturerat vid klockan 15…

In och ut med 25 talet släktingar med nära, kära och fallande blomkrukor. Sen höjdes basen i takt med att vännerna rullade in och jag konstaterade, samt mindes allt för väl:
Att hata en baslåda? Rätt lätt… : ) Gårdagen summeras med
pärlsocker under mina strumpor: Fullständigt PERFEKT!
20 år med en massa ingredienser, ögonblick och minnen. Avklippta nätverkskablar, förmaningar, tjat, kärlek och band som stärks. ”Noll” dagar är stora!
”Puls” hade för kvällen visst varit precis som alla andra kvällar: Åt helvete, med en massa korv, där ”Bäst fest” klart var här hemma och får nu höra att jag visst slängde ut de balunsande ungdomarna lagom till det att papara(Zzzzz)i uniformen åkt på… Baslådehatet var förmodligen just då så pass högt att svaret på ”Störningsjour” var: Nej Tack.

Efter chokladbollar, slabang, jordgubbstårta, bullar, drömmar, kladdkakor och glass blir det nu ”mat”

Premiären på Systembolaget gick bra, råkade visst bara ta fel
på personalen och en väktare i väst för frågan om en viss
ölsort fanns och premiärkvittot, det borde väl ramas in och sättas
upp bredvid simskolediplomet.

Hur kunde 20 år gå så snabbt ???

Näe. Nu går jag och lägger mig och blir äldre. Godnatt, eller… Godmorgon kanske passar bättre. Sova. Pausa. Sova. Pausa.

Så här mitt i finalmatch 4:7 sista period: ”Ni kan sluta spela”,
medaljerna är (efter en rond & snart en gången vecka) utdelade:
Alla medaljer går till mig!
Fast, även om då faktum blev konstaterat, så tror jag minsann
jag avstår att anmäla mig till kursen ”Rätt tummposition”
och tar istället lärdom av ordspråket:
”Man ska inte slå på berg, när det finns små grus”…

”Stupid is who stupid does”… Veckan som nu lider mot sitt slut
innehöll en blandad kompott firande & förundran i förbannelse
inom schangern: ”Tack alla ni människor, som med erat
beteende lär MIG hur jag själv aldrig någonsin kommer att
uppföra mig” – STORT tack!

Det finns en massa respekt inom mig, men att respektera
det respektlösa ??? Ja, då kvävs det nog en klart mindre del av
det värde som jag själv berikats med inom mig själv, genom
mina egna erfarenheter av mitt förflutna:
Konsten om vetskap över sitt eget värde!
Tough shit ??? ”Mind your step”, säger jag!

”Årsdagen”, 12 månader sen jag gick och tog beslutet att säga upp mig från min tidigare
arbetsplats firades med att Xanté och Perunaleivoksia.

Mot en ny vecka, med nya utmaningar – och om fisar skulle
kunna döda, ja, då skulle jag kunna sitta häktad nu…
Kärlek ♥

27 timmar senare… Fötterna på bordet. Vila! 34 timmar tidigare: Första konstaterandet: Vad vore livet utan laglappar och silvertejp? och logi ”Dygna” var skapat!

och efter gårdagens inhandlande 50 minuter innan gästerna skulle anlända, så ställer jag definitivt upp i nästa ”Matvagnsrace”… Snabbt och dyrt var det…

…eller, ”Hugga hals” så att säga… Om ni hörde någon som skrek ”Jag är helt frisk i huvudet” så kom det från min balkong… och bordsplaceringskortet gjorde det väl inte direkt mer övertygande…

…ungefär lika övertygande som att Freddie Mercury skulle ha jobbat som servitris…

…”Jag var tillsammans med fem stycken samtidigt och ville att dom skulle kalla mig för mamma”… Själv ville jag vara en hund och heta Roger…

En massa skratt som även blandades med tårar. När en hop små-kvinnor i ålder 12-13 år ska dygna är innehållet det mesta… och att portuppgångens entré under natten blev totalt sönderkrossad och två poliser lyfte iväg förövaren var dessvärre inget aprilskämt…

Frukost fick Mc Donald’s stå för och fortsättningen följde sedan på badhuset…

Rätt stavning till ”Trötthetsfaktor” var tvunget att Googlas… Nejdå, inte det minsta… Jag lever!

Gör som jag, sov jätte gott !

Först kom hertiginnan av Östergötland, dagen efter såg Nisse
världen och döm om vår förvåning! Nisse var ju inte alls någon
Nisse, utan en Ellen och idag konstaterade kejsarinnan av
Empa-riket att hon inte blivit av med sin jack-mani…
OM jag lär synnas är knappast en fråga…

”Tidsfas ur funktion” verkar hålla i sig, så det kanske inte alls
är så underligt att jag istället för att inhandla ett par nya
löpartights, som det då var tänkt… kom hem med två jackor…
Sommartider hej hej, sommartider.